15 oktober, 2010
1 år sedan mamma somnade in
08:00
Idag är det precis ett år sedan min mamma gick bort och fick somna in efter 6 års beundransvärt kämpande mot den fruktansvärda sjukdomen cancer. Jag har sagt det många gånger under detta år, och än i dag känns det så väldigt ofattbart att min mamma inte finns till längre. Hon som var så levande och sådan stor del i mitt liv. Nu är hon inte här längre, och det är så konstigt. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att tänka "jag måste berätta för mamma!" när något speciellt har hänt eller Milo lärt sig något nytt. Det kan ta ett par sekunder innan jag smärtsamt inser att jag inte kan berätta eller visa. Kan inte dela. Inte längre. Det är ofattbart och det kommer jag antagligen aldrig att kunna greppa. På något sätt låtsas jag för mig själv att hon är bortrest någonstans. Att hon snart kommer tillbaka. Allt annat är ju så fruktansvärt smärtsamt att hantera. Det går bara inte.
Ibland känns det som att jag känner hennes närvaro. Som att hon, fastän hon inte syns, kan stötta mig, och skicka positiv energi. Jag vill gärna tro att mamma finns i en annan dimension, och att vi kommer att mötas en dag igen. Kramas om så där riktigt härligt som man bara kan krama någon man älskar så oerhört mycket. Och tänk vad härligt det kommer att kännas när vi inte setts på så länge!
Jag vill berätta en sak om min mamma. Att hon var en person som alltid brydde sig mest om alla andra i sin omgivning och hade ett enormt öppet sinne och intresse för människor, det vet de flesta som kände henne. Men att det var så även när hon var som allra mest sjuk, i fruktansvärda smärtor och som allra mest mentalt frånvarande är beundransvärt. Dagen innan mamma dog var den 14 oktober när Markus fyllde år. Det förstod vi inte då men hon hade redan påbörjat sin dödskamp och kroppen började stänga ned. Men det mamma ville göra då var att gratta Markus. När hon inte fick tag i nån av oss så skickade hon ett MMS till Markus mobil. Eller... hon försökte skicka det, men lyckades inte. Tony hittade detta MMS i utkorgen i hennes mobil, någon dag efter att hon dött. På bilden som hon tagit själv så gör hon en pussmun mot kameran. Sådan var min mamma.
Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Mitt mål här i livet är att vara hälften så bra människa som min mamma var. För kan jag uppnå det kommer jag att vara alldeles fantastisk! Det kommer bli en svår utmaning men jag ska försöka.
Tack mamma för allt du har lärt mig, alla råd du har gett mig och framför allt - all ovillkorliga och självuppoffrande kärlek du gett mig. Hur lycklig ska inte jag vara över att ha fått spendera 29 hela år vid din sida. Vi ses snart igen!
Mamma, jag och lilla Milo i magen.
Etiketter:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Milo
Vill du följa denna blogg?
Min webbutik Babylooba
Barnshopping.se
5 kommentarer:
Det är en otrolig saknad, men som du skrev känns det som hon finns med ibland, och det är en härlig känsla.
tänker på er . Många kramar Key och Staffan
Hejsan,
Jag tanker pa Er alla o den saknaden Ni har, vi alla har. Jag kanner av
Gittan's narvaro o jag vet att hon ar med oss pa nagot vis.
Kram,
Ulla - Los Angeles, California
Vi som Gittans föräldrar känner att hon finns med oss det har vi kännt många gånger.
Kan inte riktigt fatta att det gått ett helt år.Saknar henne så. Monica.
Åh gumman - fy så tårarna rullar!! Himla fint skriver <3 *krama om hårt*
Skicka en kommentar