15 november, 2009
Nu har det gått 1 månad
21:20
Idag har det gått precis en månad sedan mamma somnade in. En hel månad. Utan mamma. Det är fortfarande ofattbart, totalt ogreppbart.
Den initiala chocken har lagt sig, och jag börjar sakta men säkert att tänka mer klart. Men istället för en obeskrivlig chock och plågsamma minnen från mammas bortgång, börjar nu sorgen ta vid. Och saknaden blir bara större och större. Det är nu det verkliga arbetet tar vid säger de kunniga. Det gör ofattbart ont i kroppen, och det känns orättvist att se andra människor allmänt lyckliga eller oroade över sådant som jag numera tycker är skitsaker. Perspektivet på livet och vad som egentligen är "jobbigt" ändras. Stöd är bristfälligt från vissa håll, men kommer istället oväntat från andra håll. Känner mig mindre ensam nu. Känner att jag nog kommer att orka ändå. Jag har bestämt mig för att jag ska orka. Orka leva vidare. Inte bara som ett skal. Jag ska försöka bli lycklig igen. Vara den bästa människa och mamma jag bara kan vara just nu. För mammas, Milos och min familjs skull.
Jag vill tacka alla er som stöttat mig och min familj på olika sätt, varit på begravningen, skickat blommor, skänkt gåvor till Cancerfonden, skickat värmande sms etc.
Den här vackra bilden nedan tog jag ett par timmar efter mammas begravning. Solen sken för mamma den dagen hon dog. Och också den dagen hennes begravning var. När jag gick där på en promenad efter begravningen, för att rensa mina tankar, sprack himlen upp och solen sken på mig med en obeskrivlig värme. Jag tittade länge och förundrat på den och kände i hela min kropp att det var mamma som strålade på mig. Med all sin kärlek. Som för att säga; gråt inte, jag finns här med dig.
Etiketter:
Familj och vänner
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Milo
Vill du följa denna blogg?
Min webbutik Babylooba
Barnshopping.se
2 kommentarer:
Gud vad vackert skrivit Madeleine, du kan inte ana hur många tårar som rann nedför mina kinder när jag läste detta. Nu kan jag på ett bättre sätt förstå lite av det du går igenom.
Kram Lotta
Det är omöjligt för mig att förstå hur det måste kännas, att ens tänka tanken på att det skulle häna min mamma något gör för ont. Jag tror absolut att din mamma finns med dig och Milo i allt ni gör. Stora styrkekramar till dig!
Skicka en kommentar