Att summera 2009 är för mig helt omöjligt och ändå ska jag göra ett tafatt försök. Det här året har för mig varit som taget ur en film. En väldigt dramatisk film med en vacker början och ett och sorgligt slut. När jag sitter och tänker tillbaka på vad jag egentligen har gått igenom kan jag nästan inte förstå det själv. Inom loppet av 10 månader har två existentiella kriser inträffat i mitt liv. Ja, man säger tydligen så, existentiella kriser. Liv och död. Ett barn blir till, en mamma dör.

Den 10 januari, 2009, föddes min son, min älskade lilla Milo. Utan att vara religiös kan jag påstå att han kom till oss som en liten frälsare. I många år hade min familj levt med sjukdom, smärta och motgångar. Men äntligen hände något positivt. Framförallt för min mamma betydde han otroligt mycket. Och jag är så glad över att de fick 10 månader tillsammans. Den första tiden med Milo var stormig. Kolik är inte det roligaste att uppleva. Men tillslut fick vi bukt med det. Sedan dess har vardagen med Milo varit både upp och ned, men mest upp såklart. Att han är en krävande och temperamentsfull liten kille blev vi varse om direkt. Men ju mer han kan uttrycka sig och ju mer han klarar av ju lättare blir vår vardag. Och med all den kärlek han ger oss, alla sina underbara skratt och små bus, kan man inte göra annat än att älska att vara hans mamma. Jag älskar också att vara mamma, jag är så stolt över att jag skapat något så fint. Och jag älskar att älska honom, även om den enorma kärlek jag känner för honom också kan vara skrämmande. Jag var inte beredd på den här oron man känner som förälder. En oro som hos mig antagligen blivit extra stor eftersom jag fått uppleva att de man älskar också kan försvinna. Kalla mig nojig och överbeskyddande men har man varit med om en katastrof gör man allt för att undvika en ny. Och balanserar man liv och död på sina axlar varje dag, är det inte lätt att vara bekymmerslöst frigjord.

Den 15 oktober, 2009, dog min mamma. Som inte bara var min mamma utan också min allra bästa vän och största förebild. Hon dog alldeles för ung. Bara 50 år gammal. Jag kommer aldrig komma ifrån känslan av att livet är orättvist. Men jag försöker påminna mig om att 29 år med världens mest underbara människa är något jag ska vara tacksam över.

En annan stor händelse i mitt liv 2009 var att jag beslutade mig för att lämna mitt jobb som jag haft i 3 år. Jag byter nu ett högavlönat jobb som managementkonsult mot en oviss framtid som egen företagare. Men jag lever ut en livsdröm. Drömmen om att skapa och driva något eget.

År 2009 kom också en gammal vän tillbaka in i mitt liv igen och det är jag glad över. Får ta tillfället i akt att gratulera Lotta till sin lilla dotter Nike som kom på hennes egen födelsedag. Visst är det lustigt… av alla dagar på året så väljer hon sin mammas födelsedag ;)

Vad tror jag då om 2010?

Det kommer oundvikligen att bli ett sorgeår, även om jag hoppas och tror på en hel del ljuspunkter.

Milo fyller 1 år - och han kommer lära sig gå, han kommer att börja prata och han kommer att börja på förskola. Det är helt overkligt att det gått så snabbt.

Vi kommer att flytta - äntligen ett nytt större hem och en ny miljö att bekanta sig med. Känns spännande!

Jag fyller 30 år & Markus fyller 25 år- och som tur är har min åldersnoja helt försvunnit. För ett par år sedan var tanken på att fylla 30 år hisnande men med det senaste året något ofrivilligt snabba mognad försvann åldersnojan ner i sopkorgen. Jag välkomnar faktiskt åldrandet. Inte estetiskt kanske, men åtminstone emotionellt. Åldrandet och mognaden ger mig en trygghet i mig själv som jag upplever befriande.