30 mars, 2011

Bedriften att trotsa sig själv

Läste precis på Axdals blogg och om hur hennes dotter Toves trots tagits till nya nivåer. Kände igen mig så. Milo trotsar ofantligt mycket just nu. Det är dock på ett sätt en behaglig trots för den inbegriper inte alltid skrik och gråt (vilket den gjort en del tidigare). Det är mer en verbal trots som innebär, vad som känns som, evighetslånga diskussioner om huruvida vi ska eller inte ska göra något. Ex: vi ska gå ut och leka vilket Milo älskar. Då måste vi sätta på oss jacka, mössa, vantar och skor först vilket Milo inte älskar. "Inte jacka!", "Inte vantar! etc etc. Tricket är då att försöka avleda lite genom att prata om något kul vi ska göra när vi väl kommer ut (så att han glömmer bort att momentet påklädning är tråkigt) eller försöka göra själva påklädningen till en skojig lek. Det senare kräver mer energi och tankeverksamhet, så oftast använder vi oss av det första tricket. 

Denna nya trots inbegriper också en komisk aspekt; det räcker inte med att trotsa bara oss längre. Han har till och med börjat trotsa sig själv. Hur är det ens möjligt tänker ni. Men det är det. 

Exempel på hur Milo lyckas med bedriften att trotsa sig själv: det är dags att äta middag (pannkakor vilket Milo älskar) varpå han ropar förtjust "Jippi! Äta PANNKAKOR!". En sekund efter stannar han till och ser lite förbryllad ut och lägger sen på det trotsiga utseendet med en plutande mun och rynka i pannan. Så säger han bestämt "INTE äta pannkaka!!" haha. Då brukar vi svara "nehej, vill du inte äta pannkaka? det ska i alla fall vi göra, mums!" och så sätter vi oss ned vid bordet. Milo, som då är supersugen på pannkaka, börjar gå sakta mot bordet och sätter sig samtidigt som han mumlar lite "inte äta pannkaka". Sekunden efter sitter han och glufsar och sjunger glatt. Schizofren var ordet!


Alla andra går framåt, då bestämmer jag mig för att gå baklänges!



2 kommentarer:

alexandra mamma till tove sa...

hahaha.. tack för trixen.. de kanske kommer att hjälpa här hemma.. :)

skön bild föresten.

Jenny sa...

Hahaha, så har vi det också! Viggo är lite drama Queen och ska gärna ramla ihop på golvet. Han irrar då omkring skrikandes tills han hittar en matta att ramla på. "Nej" är ju defaultsvaret och han trotsar också sig själv. "Vill du ha välling Viggo?" "Nej, nej nej!! Inte!!" kontrar han för att sekunden efter argt skrika "Välling, vill ha!!!". Det tar ju lite kraft det här... Men även om jag försöker att inte skratta åt honom så är det svårt ibland... Det som skrämmer mig lite är att det heter 3-årstrots... Vad händer när de blir 3?
Kramar till er!